Casper Øbro

Casper Øbro

‹‹‹‹‹‹‹‹‹‹SVE››››››››››

If the Sea Could Talk är en workshop, konstverk och modevisningen av Dady de Maximo på Konsthall C i Hökarängen. Projektet är en del av Konsthall C:s utställningsprogram Home Works - ett tvåårigt utställningsprogram som utgår ifrån Konsthall C:s placering i Tobaksområdet i Hökarängens gemensamma tvättstuga och fokuserar på frågor kring hemarbete och politiken i hemmet. If the Sea Could Talk är sista delen av Home Works och lyfter blicken från hushållets slutna rum för att undersöka kopplingar mellan det privata och det offentliga, hem och hemland. Nedanstående text är skriven av Dady de Maximo för asyltidskriften visAvis.

Om havet kunde tala
Dady de Maximo

Tänk om havet kunde tala. Tyvärr är det omöjligt, men om det var möjligt så vore det dags att lyssna till alla dess ljud, skrik och sånger, men också till dess många vittnesbörder som är fyllda med ändlös sorg.

Resan slutar i tragedi

Jag hade möjlighet att prata med en vän som överlevde i havet när den båt som tog honom till Europa sjönk. Lyckligtvis räddades han av polisen, men många av hans kamrater omkom i havet. Vi kan inte föreställa oss vad dessa flyktingar uthärdar under deras långa resor som ofta slutar i tragedi. Dessa människor som bestämde sig för att lämna sina hemländer för att äntligen leva i frihet och glädje - undan krig, tortyr och förföljelse. Deras drömmar dör med dem.

Min väns berättelse är som ett evigt skrik. För mig är det en smärta som når till den djupaste botten. Sättet han berättade på påminner mig om gester som jag inte kan tolka. Inte ens skådespelare kan sätta sig in i scenariot och spela rollen bättre än någon som upplevt den fruktansvärda händelsen själv - även om de skulle göra det i syfte att hylla alla de som saknas och berätta om det som sker till havs varje dag.

Total tystnad, avbruten av ytlig andning

Av den långa historien som han berättade för mig med sin säregna röst, för att hjälpa mig förstå eller ledsaga mig så att jag kan skriva om den, är det enda jag inte kan glömma hans totala tystnad som bara avbröts av hans lätta andning. Min vän inspirerade mig med meningen: ”Om havet kunde tala”. Så jag tänkte länge och noga på något att skriva, för jag hade inte modet att bara plocka upp en penna och skriva ner hans berättelse rakt av. Även om jag gjorde det, så skulle jag inte kunna berätta till slutet, för det fruktansvärda han överlevde är så svårt att beskriva och hitta ord för.

Den enda jag kan nämna här är att han överlevde när båten sjönk. Han minns inte hur länge han var i vattnet men han minns hur kallt det var och han minns sina kamraters döda kroppar runt omkring honom, vissa med bebisar på ryggen. Några simmade utan att veta vilken riktning de skulle åt, eftersom de inte såg land. Det fanns en chans att bli upptäckt av en polisbåt men när den väl kom var de flesta människorna i vattnet redan döda. Polisen räddade honom mirakulöst och efter det kunde han inte röra sin kropp. Den var alltför nedkyld.

Så idag, för att hedra de saknade och de döda, kan jag bara ge er siffror på de flyktingar som saknas och som har dött sedan 2006; de som försvunnit när de försökt ta sig förbi murar med taggtråd, tagit sig över havet i otjänliga båtar eller i hemlighet rest i containrar utan luft. Varje dag riskerar flyktingar och migranter runt om i världen sina liv, varje dag i ett desperat försök att finna säkerhet och ett bättre liv.

Varje person har sin historia och sina minnen

Bakom de dramatiska nyhetsrubrikerna och de chockerande bilderna av mänsklig migration som visas i media finns berättelser om enskildas mod, tragedi och medmänsklighet. Även om flyktingar och migranter använder sig av samma rutter och samma sätt att transportera sig och delar historia och namn med andra flyktingar, har var och en egen bakgrundsberättelse och egna minnen.

Vissa vill förena sig med sin familj medan andra flyr från förföljelse, konflikter eller diskriminerande våld som sker i deras hemländer. Det är därför som så många ger sig iväg på en resa som riskerar deras liv och tvingar dem att under resan gång leva under omänskliga villkor för att slutligen komma undan krig och förföljelse.

Följande siffror från UNHCR är antalet människor som kommit över haven till Europa mellan 2006 och 2011 och antalet människor som dött under sin färd:

 

Grekland
(Fastland och öar)
Anlända över havet från Turkiet:
1 030 (2011)
1 765 (2010)
10 165 (2009)
15 300 (2008)
19 900 (2007)
3 050 (2006)
55 000 människor korsade landsgränsen och floden Evros mellan Turkiet och Grekland. 
Antal saknade och döda:
2011: 51
2010: 41
2009: 83
2008: Uppgift saknas
2007: 159

Turkiet
Antal saknade och döda:
2010: 8
2009: 329
2008: 525
2007:471
Enligt UNHCR dog 1 500 människor under sina försök att korsa medelhavet från Libyen till Europa.

Italien
Anlända över havet från Nordafrika, Grekland och Turkiet:
61 000 (2011)
4 348 (2010)
9 573 (2009)
36 000 (2008)
19 900 (2007)
22 000 (2006)
56 000 anlände från Libyen och Tunisien och ytterligare 5 000 från Grekland.

Spanien
(Fastlandet och öarna)
Anlända över havet från Väst- och Nordafrika:
5 443 (2011)
3 632 (2010)
7 285 (2009)
13 400 (2008)
18 000 (2007)
39 000 (2006)
Antal saknade och döda:
2011: 198
2010: 74
2009: 127
2008: 120
2007: 360

Malta
Anlända över havet från Nordafrika:
1 574 (2011)
28 (2010)
1 470 (2009)
2 700 (2008)
1 800 (2007)
1 800 (2006)
Enligt UNHCR dog 1 500 människor under sina försök att korsa Medelhavet från Libyen till Europa.

Yemen
Anlända över havet från Somalia
103 000 (2011)
53 382 (2010)
77 310 (2009)
50 000 (2008)
29 500 (2007)
29 000 (2006)
Antal saknade och döda:
2011: 103
2009: 309
2008: 949
2007: 1 400

Ännu fler har dött på grund av våld, orättvisor, diskriminering, tragedier, naturkatastrofer, massakrer, hungersnöd, krig, folkmord,
förföljelser, tortyr, politik, och inkompetenta politiker som sätter sina egna intressen före folkets.

Vi behöver vara medvetna om att de här siffrorna kommer att öka. Jag har ingen lösning, men tillsammans kan vi hitta en. Idag är det dessa människor som är på flykt, men vem vet hur det ser ut framöver? Idag är det dessa människor som riskerar sina liv för att hitta säkerhet och en plats att bo, men vet något om morgondagen?

Publicerad i visAvis – Voices on Asylum and Migration, No.7 – 2013

DADY DE MAXIMO

Dady de Maximo (Mwicira Mitali) överlevde folkmordet mot Tutsier i Rwanda 1994. De Maximo är nu aktivist, konstnär, modedesigner och journalist. Han är också den första manliga rwandiern som ger sig in i modebranschen. Han grundade designbyrån DadMax 1999. De Maximo har deltagit i flera framgångsrika internationella modevisningar och visat sitt arbete i åtskilliga länder i Afrika och Europa. De Maximo använder konst, kultur, media, kreativitet och innovationsverksamhet för att informera världen om konflikter, folkmord, katastrofer och olyckor. De Maximo är styrelseledamot i Centre for Migration Politics (CAMP), i Danmark.


‹‹‹‹‹‹‹‹‹‹ENG››››››››››

If the Sea Could Talk is a workshop, artwork and fashion show by Dady de Maximo at Konsthall C. The project is part of Home Works, a two year exhibition programme, which  departs from Konsthall ’s placement within a communal laundry and investigates the politics of the home and domestic work. If the Sea Could Talk is the final part of Home Works, in the project we lift our gaze from the closed rooms of the house to investigate relationships between the private and the public, home and homeland. The text below is written by Dady de Maximo for the Danish asylum paper VisAvis.


IF THE SEA COULD TALK
Dady de Maximo

Imagine if the sea could talk. Unfortunately it is impossible, but if possible this would be the time to lend our ears to different sounds, cries and songs but also to the many testimonials filled by the endless cries of distress. 

The journey ends in tragedy

I had the time to talk with a friend who had survived in the sea when the boat that brought him to Europe sank. Fortunately, he was rescued by the police but many of his comrades perished in the sea. We cannot imagine what these refugees endure during this long journey that often ends in tragedy. These people who decided to leave their home country to finally live free and happy without war, torture, or persecution. 

Their dreams die with them.

The testimony of my friend is like an endless cry. For me it is a pain which touches the bottom. The way he spoke to me of this story reminds me of these gesticulations which I cannot interpret – and indeed even actors cannot enter into the scenario and play this role better than someone who has lived this horrible story in order to pay tribute to missing people and tell us what happens every day at sea.

Absolute silence, interrupted by shallow breathing

Of this long talk spoken in his unique voice in order to tell me more and help me to understand, so that I can write this, the only thing which I cannot forget is his absolute silence, interrupted by shallow breathing. My friend inspired me with this sentence: ”If the sea could talk.” So I thought long and hard to find something to write, because I would not have the courage to take up a pen to write his testimony. Even if I did, I cannot write until the end because the horror he survived is so difficult to describe or to find the words to explain.

The only thing I can mention here, is that he survived when the boat sank. He doesn’t remember how much time he spent in the water. But he remembers that the water was so cold, and he remembers the corpses of his comrades around him, some with babies on their back. Some were swimming without knowing which direction to take because they couldn’t see the land; there was the chance of being discovered by a police patrol boat, but by the time it arrived to their location, most of them had died. The police rescued him miraculously and after that he wasn’t able to move his body. It was too cold.

So today, to pay tribute to the missing and dead, I can only give you the numbers of refugees who have been missing, and who have died, since 2006.

Crossing walls covered with barbed wire; crossing the sea in unseaworthy boats; traveling clandestine or in containers without air. Every day, refugees and migrants risk their lives in the world, every day in a desperate quest to find safety and a better life.

Each has his or her own history and memories

Behind the dramatic headlines and shocking images of human migration that are broadcast in the media are stories of individual courage, tragedy and compassion. Although refugees and migrants use the same routes and the same modes of transport, and share the same history and the same name as refugees, each and everyone has his or her own history and memories.

Some want to join their family members and others are fleeing persecution, conflict or indiscriminate violence occurring in their country. This is why many undertake such travel at the risk of their lives and are forced to travel in inhumane conditions to finally escape war and persecution.

According to the UNHCR, the following are numbers of people who have arrived in Europe via the sea, and the number of people missing and died since 2006 until 2011.

GREECE
(peninsular and islands)
Arrivals by sea from Turkey:
1 030 (2011)
1 765 (2010)
10 165 (2009)
15 300 (2008)
19 900 (2007)
3 050 (2006)
55,000 people crossed the land border and the Evros River between Turkey and Greece
Number of people missing or dead in
2011: 51
2010: 41
2009: 83
2008: not available
2007: 159

TURKEY
Number of people missing or dead in
2010: 8
2009: 329
2008: 525
2007:471
According to UNHCR, 1,500 people died during their attempt to cross from Libya to Europe.

ITALY
Arrivals by sea from North Africa, Greece and Turkey:
61 000 (2011)
4 348 (2010)
9 573 (2009)
36 000 (2008)
19 900 (2007)
22 000 (2006)
56,000 people have arrived from Libya and Tunisia and 5,000 others from Greece

SPAIN
(peninsular and islands)
Arrived to Europe by sea from West Africa and the North:
5 443 (2011)
3 632 (2010)
7 285 (2009)
13 400 (2008)
18 000 (2007)
39 000 (2006)
Number of people missing or dead in
2011: 198
2010: 74
2009: 127
2008: 120
2007: 360

MALTA
Arrivals by sea from North Africa:
1 574 (2011)
28 (2010)
1 470 (2009)
2 700 (2008)
1 800 (2007)
1 800 (2006)
According to UNHCR, 1,500 people died during their attempt to cross from Libya to Europe.

YEMEN
Arrivals by sea from Somalia:
103 000 (2011)
53 382 (2010)
77 310 (2009)
50 000 (2008)
29 500 (2007)
29 000 (2006)
Number of people missing or dead in
2011: 103
2009: 309
2008: 949
2007: 1 400

More people have died because of violence, injustice, discrimination, tragedies, natural disasters, massacres, famine, wars, genocide, persecution, torture, politics, and incompetent politicians who put their interests before those of the population.

We have to be aware that this number will increase. I do not have the solution, but together we can find a solution; today it is them, and tomorrow, who knows? Today it is them who risk their lives to find safety and a place to live, but who knows about tomorrow?


If the Sea Could Talk was originally published in visAvis. visAvis – Voices on Asylum and Migration, No.7 – 2013

DADY DE MAXIMO

Dady de Maximo (Mwicira Mitali) is a survivor of the 1994 Genocide against Tutsis in Rwanda. De Maximo is now an activist, artist, fashion designer and journalist. He is on record as the first Rwandan male to venture into the fashion business. He founded the fashion design agency DadMax in 1999. De Maximo has attended several key international fashion shows and showed his work in numerous countries throughout Africa and Europe. De Maximo uses art, culture, media, creativity and innovation activities to inform the world on conflicts, genocide, catastrophe and disaster. De Maximo is a board member of Centre for Art on Migration Politics (CAMP), Denmark.